Mitt liv var utspelade sig som ett liv borde göra tills jag började sjätte klass, det var då jag började inse att livet inte är något enkelt, jag började fundera på varför vi lever, något som jag tror många faktiskt funderar på med jämna mellanrum. Problemet är bara att jag inte slutade fundera, inte en enda gång sedan jag började. På den tiden kunde jag ha svurit på att jag inte skulle vara vid liv så länge att jag skulle hinna gå ut grundskolan. Jag drömde om en episk död vid 12 års ålder. Jag visste att mina föräldrar skulle sakna mig iallafall ett tag men efter något år skulle de inte tänka så mycket på det mer. Jag visste också att det endast var just dem som skulle sakna mig. Jag hade ingen annan. Detta mörker var det enda jag såg och ser än idag. Jag har överlevt livet än sålänge och det som tar mig igenom dagarna är tanken på att jag när dagen är slut får fly verkligheten och drömma mig bort vart jag vill.